All articles tagged livet

  • Några rader om Dalarna

    (Den här texten har jag inte skrivit själv utan kommer från en insomnad och försvunnen blogg som hette "några rader", hoppas det är okej med den okände författaren att jag återpublicerar den här)

    Shit, jag är från Dalarna kan jag tänka ibland. Hur hanterar man det? Vad säger jag till mina barn?

    Det kan komma fram någon på gatan och säga ”MÄNN ÄNNTÄ OOLLÄ NOODÄLL”. Vad som händer inombords då är lite oklart. Det är som på film när nån ska dö och livet passerar som solblekta polaroider framför ögonen. Jag rycks tillbaka till jordelivet av en barnhand som drar mig i jackan ’Pappa, vem var det där, vad sa han?’. ’Jag vet inte, någon som pappa kände förr’.

    Vi åker såklart upp till Dalarna ibland. Någonstans inom mig bor ändå en stolthet, och min fru skryter (ja, skryter) ibland med att jag minsann är från Da-lar-na. Och när hon gör det försöker jag hämma de plötsliga spasmerna i min kropp, mina ben som ställer sig lite bredare och min tunga som liksom spontant gör en snusrörelse under överläppen trots att jag aldrig snusat, samtidigt som jag gör en lätt knyck med huvudet som hälsning. Har ingen aning om varför kroppen reagerar så.

    Ett dilemma är dock att Dalarna ofta klumpas ihop till någon slags bekväm sammanfattning av ’det där med knätofts och moraklockor längs riksväg 70 på väg till ski lodge i Lindvallen’. Ett dilemma som Dalarna delar med Afrika.

    Alla från Dalarna är alltså inte likadana. Vi kommer från olika byar av skild karaktär med egna språk. Helt olika gågator och hembränningsteknologier. Det som dock förenar är att i Dalarna bor det två sorters människor. De som bor kvar och de som flyttar.

    Bor man kvar efter myndighetsålder så genomgår man en slags lokal rite of passage längs älvkanten – sedan blir man hänvisad ett rött pre-fab hus i centralorten av kommunfullmäktige där man tar sig en hårt sminkad fru och skaffar fem barn med varierande förmågor.

    Lyckas man ta sig därifrån efter gymnasiet blir man av med alla klubbemblem vid länsgränsen (torshammare, skinnväst, fiol). Man kan naturligtvis återvända med turistvisum.

    Många lyckas dock smuggla med sig parafernalia förbi gränsvakterna och lägger det i små lådor i sina källarförråd märkta med ’barndomsgrejor’. Sen en dag tar man upp den där lådan och får för sig att nu ska barnen få se. ’Dom här hade pappa när han bodde i Dalarna’. ’Var ligger det?’.

    ’På vägen till ski lodge i Lindvallen’.

    Och ibland öppnar jag själv den där lådan med minnen och kastas tillbaka i såväl tid som rum, och nu ska jag sätta mig på Dalatåget jag åkt så många gånger förr. Jag ska åka hem och hälsa på en sjuk far, räkna med sprängda lådor.

  • Livet är inget jävla Tetris, get over it!

    Det finns de som dissar pusselmetaforen för livet och istället drar en paralell till Tetris. Då ska jag berätta att livet inte är något jävla Tetris, visst att det kommer nya bitar hela tiden som man måste passa in i den befintliga spelplanen, men (viktigt men här)! I verkliga livet så kan man pausa, gå tillbaka på spelplanen och flytta runt saker som man vill ha dem. Du måste inte ha saker som trillar ner hela tiden utan kan ganska enkelt justera nedfallandet. Oplanerade saker kommer alltid att komma, men du kan förbereda dig såväl fysiskt som mentalt på det.

    Så snälla, inga fler Tetrismetaforer tack, för metaforer är just bara metaforer. Säg att livet är det det är, inget mer, inget mindre.

    Och allvarligt, vem fan vill ha ett helt perfekt liv (perfekt Tetris-bräde), hur skoj vore det egentligen?

Page 1 / 1