All articles tagged jag

  • Livet är inget jävla Tetris, get over it!

    Det finns de som dissar pusselmetaforen för livet och istället drar en paralell till Tetris. Då ska jag berätta att livet inte är något jävla Tetris, visst att det kommer nya bitar hela tiden som man måste passa in i den befintliga spelplanen, men (viktigt men här)! I verkliga livet så kan man pausa, gå tillbaka på spelplanen och flytta runt saker som man vill ha dem. Du måste inte ha saker som trillar ner hela tiden utan kan ganska enkelt justera nedfallandet. Oplanerade saker kommer alltid att komma, men du kan förbereda dig såväl fysiskt som mentalt på det.

    Så snälla, inga fler Tetrismetaforer tack, för metaforer är just bara metaforer. Säg att livet är det det är, inget mer, inget mindre.

    Och allvarligt, vem fan vill ha ett helt perfekt liv (perfekt Tetris-bräde), hur skoj vore det egentligen?

  • Up and atom!

    Fri 29 November 2013

    Uppbrott är svårt, det handlar om att bryta upp och dela ett liv i två. Det är riktigt, riktigt svårt. Det är klart att de kommande månaderna kommer bli jobbiga, riktigt jobbiga periodvis. Men jag ser bara positivt på hela situationen, annars hade vi knappast tagit detta beslut. Jag ser två föräldrar som kommer ha mer tid och ork för att ta hand om de små och som har mer tid för sig själva. Själv kommer jag ganska drastiskt att justera balansen mellan måste- och vill-listorna. Vill-listan har nu varit åsidosatt så länge så den får snart inte plats på papperet och jag hoppas att jag hittar energi och glädje när jag börjar beta av den. Det jag kommer börja med först? Bygga lastcykel förstås! Men för att göra det behövs det rensas i garaget, byggas arbetsbänkar, köpas verktyg osv.

    Men som en fiktiv superhjälte sa! - Up and atom!

  • Det här med uppbrott

    Fri 15 November 2013

    Det här med att vara arg är svårt för mig, men den senaste tidens händelser i mitt liv har visat mig att jag kan vara arg, och jag är inte rädd för det längre. Ilska kan vara något bra som driver en framåt mot ett mål, men det kan även sätta upp hinder då man tar beslut man ej annars skulle tagit, att agera i stunden på ilskan är sällan bra. Väl använd och reflekterad över så kan ilska användas för att guida en rätt, precis som gråt och sorg. Det är de ultimata markörerna för ens sinne, de kan guida dig rätt i valet och kvalet men även stjälpa dig. Under de senaste veckorna har jag både blivit hjälpt och stjälpt av alla känslor.

    Någon så-där-mellanstadie-bästa-kompis har jag aldrig haft. Jag har haft bra vänner genom nästan hela livet, vissa har följt mig längre och vissa kortare men ändå är det ganska få som kommit mig nära inpå. Nästan hela mitt liv har jag varit beredd på uppbrott, uppbrott från min far och bror när mina föräldrar separerade och särade på oss två bröder. Än mer uppbrott när vi flyttade 30 mil bort.

    Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, men även lika lätt att helt släppa taget om dem. Jag har nu vid 33 års ålder hunnit byta stad sex gånger, detta har både skapat och krävt ett visst state-of-mind för att kunna knyta nya vänskapsband men även bryta gamla. Jag har aldrig lärt känna människor djupt och ej heller så djupt som jag kanske velat. För att göra uppbrottet så minimalt kännbart för mig som möjligt så har jag hela tiden hållit en tydlig distans, för uppbrottet kommer alltid, var så säker kära Peppe.

    Att leva så här har tagit ut sin rätt, jag har aldrig haft en riktigt nära vän och det tar nu ut sin rätt. Jag bor i en stad utan egna vänner utöver de jag har lärt känna via jobbet. Min mor, far och bröder befinner sig på minst 20 mils avstånd åt olika håll. Jag befinner mig nu mitt i ett uppbrott, det största någonsin och marken under mig skälver och den här gången har jag inte hållt distansen.

  • Det här med att växa upp i Leksand

    Är glad att Uppdrag Granskning tar och reder ut Leksands Kommuns och Leksands IFs incestuösa förhållande. Visst att hockeylaget varit viktigt, men någon måtta får det vara. Det värsta jag kommer ihåg från min uppväxt är nog när kommunen fick för sig att sälja fritidsgården Kajen (den enda fritidsgården i Leksand då) och när vi frågade vad vi som inte spelade hockey skulle gör den sommaren så var svaret: - Vi kan låsa upp ett klassrum åt er. Tack så jävla mycket...

    Ironin i det hela är att Leksands kommun något år senare ansökte om att få P3s ungdomspris, de fick det inte..

    Spelade man inte hockey i Leksand så var man inte så mycket värd, så var det då, antar att det är likadant i dag.

  • Nej, jag är inte ironisk

    Nej, jag är inte ironisk. En av de svåraste fraserna för människor att förstå när jag säger den. Det kanske är svårt att förstå eftersom jag länge var en skojare utav rang, allt var ett skämt och världen var min scen. Inget var så allvarligt så man jag inte kunde skämta om det. Och när jag skriver jag så menar jag just jag, jag använder allt mer sällan “man” när jag pratar om mig själv.

    – Men varför då?! undrar kanske vän av ordning.

    – Ironi är ju nånting bra! säger en annan.

    Nej säger jag. Att skämta och ironisera är att gömma sig bakom en fasad för att inte behöva ta något på allvar. Att hålla obehagliga saker på en armlängds avstånd för att slippa beröras själv. För mig grundades det i min konflikträdsla, den konflikträdslan som grundades av mina föräldrars separation som ni läsare känner igen.

    En episod som jag starkt kommer ihåg från mitt ironiska förflutna är när en vän kommer hem till mig. Vi sitter och pratar och så berättar han något om sin pappa, jag kommer inte alls ihåg vad det var men det var något allvarligt och något som “man” inte ska skämta om. Jag börjar då att småskratta. Min vän undrar vad fan jag håller på med, och det kan jag inte svara på..

    Jag har fram till jag gjorde upp med min konflikträdsla hela tiden skämtat, ironiserat och framför allt, skrattat åt obehagliga situationer. Skrattet har varit en bot mot den ångest (nej, inget stup vi står framför nu, bara sån där lite vardaglig ångest) som uppstod hos mig när något allvarligt dök upp. Detta i sin tur gjorde att jag aldrig tog något på allvar. Allt var ett skämt, och dina känslor och upplevelser kunde jag skratta bort, för att skydda mig själv.

    Att inte vara ironisk handlar även om att visa vad du själv vill, vad du har för önskningar och mål. Det handlar om att visa respekt mot den som tar emot ditt budskap. Sen jag fick barn har jag helt slutat med ironi, små barn förstår inte ironi och det är grymt att prata på ett sätt de inte kan begripa.

    Vad gör man åt sånt här otyg då?

    • Sluta skratta åt obehagliga situationer.
    • Möt situation med det allvar den faktiskt kräver.
    • Säg vad du faktiskt menar.
  • Det här med att vara arg

    Mon 05 November 2012

    Det här med att vara arg, det är en svår sak, svårare för vissa än för andra. Humble & bug bloggade om ilska, och har du inte läst det så gör det nu då det är i den texten jag tar avstamp ifrån.

    Detta jag ska berätta nu är det inte så många som vet om, ilska och känslor är inte något man pratar om så mycket, vilket är lite sorgligt. Vi tar oss tillbaka till åren 2006-2007 och platsen är Linköping. Jag är student och inne på mitt nästsista år. Någonstans i mitt inre så hade detta fröet grott under en längre tid, då de konflikter jag och min sambo haft aldrig fått bli riktiga konflikter. Jag var livrädd att hamna i konflikt. Livrädd in i märgen. För att på något sätt hantera detta och inte bara låta detta vandra vidare till mina kommande barn så sökte jag hjälp. Jag fick komma till psykologprogrammets mottagning, där man i samtalsterapi får prata med en psykologstudent på sista året. Så jag gick och pratade med en och samma person under lite mer än ett halvår. 24 gånger satt vi och pratade, förstå vilken lyx det är. Att prata med en person som ställer motfrågor, som frågar om ens tankar bakom ens handlande. Lyxigt, och skrämmande.

    Jag trodde länge under dessa sessioner att min rädsla för konflikter var för att jag inte kunde förutse andra hur andra människor skulle reagera i en konflikt. Någonstans i mig tänkte jag att bara jag kunde förutse alla reaktioner så kund ejag ta mig igenom konflikten likt en dator i ett parti schack, analytiskt och utan alltför mycket känslor. För kunde jag inte förutse deras reaktion var situationen helt ohållbar att försätta mig i. Eller...

    En gång när jag var hos min samtalsterapeut för att prata så hade jag inget att prata om, inget alls. Så tystnaden blev kompakt. Terapeuten sa att det var min tid och ville jag inte prata så kunde vi sitta tysta. Och det gjorde vi. Men någonstans i mitt inre så fanns det något som ville fram, jag började prata om varför jag var sen till sessionen från första början. Min cykel hade haft punktering och jag hade lämnat in den till en cykelreparatör och hen hade satt i en för stor slang i däcket, till följd att däcket fick en bubbla och hjulet vobblade, en klåpare till cykelreparatör med andra ord. Min terapeut undrade varför jag tog upp just det just då. Fanns det något mer bakom frågade hen? Hen hade identifierat en potentiell konflikt, den mellan mig och cykelreparatören. Jag blev ombedd att beskriva när jag i tanken gick tillbaka till reparatören och klagade. - Jag tar väl och rullar iväg med min cykel, jag lyftar in den genom dörren och säger till repa... Där, just där, i berättandet av det som inte ens hade hänt, trodde jag att jag skulle dö. Inte bara dö sådär som man gör av skam som när man snubblar på trottoarkanter, utan av den djupaste ångest. Det kändes som att jag stog vid ett stup. Ett högt stup, i princip bottenlöst, och jag blev puttad, skuffad, sparkad ut för det. Så rädd för konflikter var jag. Det är då jag inser att det faktiskt inte är reparatörens reaktion jag är rädd för, utan min egen. Jag vet inte hur jag själv kommer att reagera i en konflikt, och detta skrämmer mig såpass att jag till varje pris undviker en konflikt.

    Vi spolar fram några veckor, jag står och kokar potatis och ska lyfta på locket, i min hand har jag en virkad grytlapp. Locket har tappat själva handtaget och allt som kvar är en skruv att greppa. Ni hör själva vart åt det här slutar, jag bränner mig på fingrarna och tappar locket i golvet och skriker något i stil med: - Jävla lock! Arg på ett jävla lock... Hur patetisk får man bli egentligen. För mig vändes dock världen upp och ner, jag kunde bli arg, om än på ett litet lock, men jag kunde bli arg utan att världen kollapsade. För min världsbild sen jag hade varit sex år var att blev man arg så bröt man all kontakt och flyttade 30 mil bort. Det var min bild av mina föräldrars separation drygt 20 år tidigare. Haderaj..

    Mitt råd till alla er, låt inte ert onda arv bli ett ont arv åt era barn. Gör något åt ert onda arv och kom ut starkare på andra sidan.

    Så det här med att vara arg är svårt. Jag har sen den dagen kämpat för att våga säga till, men det är svårt, väldigt svårt ibland.

    P.S. Som vissa av er vet så är jag inte ironisk, men det kommer jag avhandla i en framtida blogpost, men jag kan säga så mycket som att det har sitt ursprung i berättelsen ovan.

Page 1 / 1