• Nej, jag är inte ironisk

    Nej, jag är inte ironisk. En av de svåraste fraserna för människor att förstå när jag säger den. Det kanske är svårt att förstå eftersom jag länge var en skojare utav rang, allt var ett skämt och världen var min scen. Inget var så allvarligt så man jag inte kunde skämta om det. Och när jag skriver jag så menar jag just jag, jag använder allt mer sällan “man” när jag pratar om mig själv.

    – Men varför då?! undrar kanske vän av ordning.

    – Ironi är ju nånting bra! säger en annan.

    Nej säger jag. Att skämta och ironisera är att gömma sig bakom en fasad för att inte behöva ta något på allvar. Att hålla obehagliga saker på en armlängds avstånd för att slippa beröras själv. För mig grundades det i min konflikträdsla, den konflikträdslan som grundades av mina föräldrars separation som ni läsare känner igen.

    En episod som jag starkt kommer ihåg från mitt ironiska förflutna är när en vän kommer hem till mig. Vi sitter och pratar och så berättar han något om sin pappa, jag kommer inte alls ihåg vad det var men det var något allvarligt och något som “man” inte ska skämta om. Jag börjar då att småskratta. Min vän undrar vad fan jag håller på med, och det kan jag inte svara på..

    Jag har fram till jag gjorde upp med min konflikträdsla hela tiden skämtat, ironiserat och framför allt, skrattat åt obehagliga situationer. Skrattet har varit en bot mot den ångest (nej, inget stup vi står framför nu, bara sån där lite vardaglig ångest) som uppstod hos mig när något allvarligt dök upp. Detta i sin tur gjorde att jag aldrig tog något på allvar. Allt var ett skämt, och dina känslor och upplevelser kunde jag skratta bort, för att skydda mig själv.

    Att inte vara ironisk handlar även om att visa vad du själv vill, vad du har för önskningar och mål. Det handlar om att visa respekt mot den som tar emot ditt budskap. Sen jag fick barn har jag helt slutat med ironi, små barn förstår inte ironi och det är grymt att prata på ett sätt de inte kan begripa.

    Vad gör man åt sånt här otyg då?

    • Sluta skratta åt obehagliga situationer.
    • Möt situation med det allvar den faktiskt kräver.
    • Säg vad du faktiskt menar.

  • Det här med att vara arg

    Mon 05 November 2012

    Det här med att vara arg, det är en svår sak, svårare för vissa än för andra. Humble & bug bloggade om ilska, och har du inte läst det så gör det nu då det är i den texten jag tar avstamp ifrån.

    Detta jag ska berätta nu är det inte så många som vet om, ilska och känslor är inte något man pratar om så mycket, vilket är lite sorgligt. Vi tar oss tillbaka till åren 2006-2007 och platsen är Linköping. Jag är student och inne på mitt nästsista år. Någonstans i mitt inre så hade detta fröet grott under en längre tid, då de konflikter jag och min sambo haft aldrig fått bli riktiga konflikter. Jag var livrädd att hamna i konflikt. Livrädd in i märgen. För att på något sätt hantera detta och inte bara låta detta vandra vidare till mina kommande barn så sökte jag hjälp. Jag fick komma till psykologprogrammets mottagning, där man i samtalsterapi får prata med en psykologstudent på sista året. Så jag gick och pratade med en och samma person under lite mer än ett halvår. 24 gånger satt vi och pratade, förstå vilken lyx det är. Att prata med en person som ställer motfrågor, som frågar om ens tankar bakom ens handlande. Lyxigt, och skrämmande.

    Jag trodde länge under dessa sessioner att min rädsla för konflikter var för att jag inte kunde förutse andra hur andra människor skulle reagera i en konflikt. Någonstans i mig tänkte jag att bara jag kunde förutse alla reaktioner så kund ejag ta mig igenom konflikten likt en dator i ett parti schack, analytiskt och utan alltför mycket känslor. För kunde jag inte förutse deras reaktion var situationen helt ohållbar att försätta mig i. Eller...

    En gång när jag var hos min samtalsterapeut för att prata så hade jag inget att prata om, inget alls. Så tystnaden blev kompakt. Terapeuten sa att det var min tid och ville jag inte prata så kunde vi sitta tysta. Och det gjorde vi. Men någonstans i mitt inre så fanns det något som ville fram, jag började prata om varför jag var sen till sessionen från första början. Min cykel hade haft punktering och jag hade lämnat in den till en cykelreparatör och hen hade satt i en för stor slang i däcket, till följd att däcket fick en bubbla och hjulet vobblade, en klåpare till cykelreparatör med andra ord. Min terapeut undrade varför jag tog upp just det just då. Fanns det något mer bakom frågade hen? Hen hade identifierat en potentiell konflikt, den mellan mig och cykelreparatören. Jag blev ombedd att beskriva när jag i tanken gick tillbaka till reparatören och klagade. - Jag tar väl och rullar iväg med min cykel, jag lyftar in den genom dörren och säger till repa... Där, just där, i berättandet av det som inte ens hade hänt, trodde jag att jag skulle dö. Inte bara dö sådär som man gör av skam som när man snubblar på trottoarkanter, utan av den djupaste ångest. Det kändes som att jag stog vid ett stup. Ett högt stup, i princip bottenlöst, och jag blev puttad, skuffad, sparkad ut för det. Så rädd för konflikter var jag. Det är då jag inser att det faktiskt inte är reparatörens reaktion jag är rädd för, utan min egen. Jag vet inte hur jag själv kommer att reagera i en konflikt, och detta skrämmer mig såpass att jag till varje pris undviker en konflikt.

    Vi spolar fram några veckor, jag står och kokar potatis och ska lyfta på locket, i min hand har jag en virkad grytlapp. Locket har tappat själva handtaget och allt som kvar är en skruv att greppa. Ni hör själva vart åt det här slutar, jag bränner mig på fingrarna och tappar locket i golvet och skriker något i stil med: - Jävla lock! Arg på ett jävla lock... Hur patetisk får man bli egentligen. För mig vändes dock världen upp och ner, jag kunde bli arg, om än på ett litet lock, men jag kunde bli arg utan att världen kollapsade. För min världsbild sen jag hade varit sex år var att blev man arg så bröt man all kontakt och flyttade 30 mil bort. Det var min bild av mina föräldrars separation drygt 20 år tidigare. Haderaj..

    Mitt råd till alla er, låt inte ert onda arv bli ett ont arv åt era barn. Gör något åt ert onda arv och kom ut starkare på andra sidan.

    Så det här med att vara arg är svårt. Jag har sen den dagen kämpat för att våga säga till, men det är svårt, väldigt svårt ibland.

    P.S. Som vissa av er vet så är jag inte ironisk, men det kommer jag avhandla i en framtida blogpost, men jag kan säga så mycket som att det har sitt ursprung i berättelsen ovan.

  • En plattfot börjar barfotalöpa

    Under semestern så gav jag mig ut på en springtur med svägerskan, i ett par vanliga springskor, och ungefär efter två kilometer så fick jag akut skavsår precis under foten. Det var något i sulan som var knas, så det var bara att ta av skorna och springa barfota sista biten hem, och just där och då upptäckte jag vad skönt det var att springa utan skor. Detta fick mig att läsa in mig på barfotalöpning och dess fördelar och nackdelar.

    Jag gav mig ganska snart av till Runners store i Stockholm som hade ett stort och bra utbud av Five Fingers-skor, som var de skorna jag hade siktat in mig på. Väl hemma så började träningen, de första två veckorna så gick jag bara på promenader i skorna, och det räckte gott. Att upptäcka att man har muskler och senor på ställen som man aldrig trott är en ganska intressant upplevelse, träningsvärk under fötterna är något man hade innan ;-)

    Så under de senaste ~tre månaderna har jag sprungit två-tre gånger per vecka. Och tagit det lugnt, väldigt lungt för att känna av hur fötterna mår och känns och inte överanstränga dem. Men.. För två veckor sedan så gav jag mig ut, och sprang liite snabbare än vad brukar (~6:30 min/km istället för 7 min/km), och sprang fyra istället för tre kilometer. Då var det något som inte kändes bra i foten. Någonstans i fotleden började det göra ont, så det vara bara att sluta springa och gå sista biten hem.

    Det är nu det blir intressant. Fick genom jobbets sjukvårdsförsäkring en tid hos en ortoped. Tog med mina Five Fingers dit och direkt dömde han ut dem, man måste ha korrekt stöd under, bakom, bredvid och troligtvis ovanpå foten. Har man inte det får man problem med fötterna. Och då hade jag knappt berättat vad som var mitt problem.. Han föreslog att par rediga skor med specialgjuten sula för att tvinga upp mitt fotvalv. Detta är för mig som att istället för att börja gymma skaffa sig ett motoriserat exoskelett och ducka för hela problemet. Ni förstår nog att jag inte kommer att följa den här ortopedens råd och inte gjuta några sulor.

    Så vad nu? Jag har läst en hel del om folk som lyckas springa barfota med plattfot. Så det är vad jag kommer fortsätta med, och kanske ta hjälp av någon som faktiskt vet hur man kommer tillrätta med problemet och inte sminkar över det.

  • Jävla kunder...

    Vissa kunder är jobbigare än andra, vissa kunder vet inte vad de vill ha, men de vill ha något häftigt och coolt, gärna med en 5:a efter HTML:en. De har en liten budget och vill helst att siten skulle varit live igår. De kan inte ta ett steg tillbaka och se sin bild i det stora hela, de brukar även vara väldigt känsliga för återkoppling, oavsett dess karaktär. Jag hatar såna kunder, för en sån kund är jag.

    Att bygga sin egen site är ett rent helvete. Allt jag listade ovan är sant, och jag hatar det. Men nu är kunden äntligen nöjd, och gud vad skönt det är. Den gamla siten är nu arkiverad, den här siten kommer du att delas upp i två, dels i denna som kommer vara en mer personlig site där jag kommer att skriva om allt mellan zombies, genus och allsköns moster (se taglinen) och kommer primärt att vara på svenska. Den andra siten kommer att handla om webutveckling och nörderi och hittas på dev.bergqvi.st och kommer nästan enbart vara på engelska. RSS:er finns, så det är bara att prenumera, vill du läsa allt så prenumerar du på allt, annars så finns det en RSS för varje tag.

    Hoppas du ska trivas på den här nya siten, för det gör iallafall jag, och det är ju huvudsaken då jag är kunden som betalt för den.

« Page 2 / 2