Det här med att vara arg är svårt för mig, men den senaste tidens händelser i mitt liv har visat mig att jag kan vara arg, och jag är inte rädd för det längre. Ilska kan vara något bra som driver en framåt mot ett mål, men det kan även sätta upp hinder då man tar beslut man ej annars skulle tagit, att agera i stunden på ilskan är sällan bra. Väl använd och reflekterad över så kan ilska användas för att guida en rätt, precis som gråt och sorg. Det är de ultimata markörerna för ens sinne, de kan guida dig rätt i valet och kvalet men även stjälpa dig. Under de senaste veckorna har jag både blivit hjälpt och stjälpt av alla känslor.
Någon så-där-mellanstadie-bästa-kompis har jag aldrig haft. Jag har haft bra vänner genom nästan hela livet, vissa har följt mig längre och vissa kortare men ändå är det ganska få som kommit mig nära inpå. Nästan hela mitt liv har jag varit beredd på uppbrott, uppbrott från min far och bror när mina föräldrar separerade och särade på oss två bröder. Än mer uppbrott när vi flyttade 30 mil bort.
Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, men även lika lätt att helt släppa taget om dem. Jag har nu vid 33 års ålder hunnit byta stad sex gånger, detta har både skapat och krävt ett visst state-of-mind för att kunna knyta nya vänskapsband men även bryta gamla. Jag har aldrig lärt känna människor djupt och ej heller så djupt som jag kanske velat. För att göra uppbrottet så minimalt kännbart för mig som möjligt så har jag hela tiden hållit en tydlig distans, för uppbrottet kommer alltid, var så säker kära Peppe.
Att leva så här har tagit ut sin rätt, jag har aldrig haft en riktigt nära vän och det tar nu ut sin rätt. Jag bor i en stad utan egna vänner utöver de jag har lärt känna via jobbet. Min mor, far och bröder befinner sig på minst 20 mils avstånd åt olika håll. Jag befinner mig nu mitt i ett uppbrott, det största någonsin och marken under mig skälver och den här gången har jag inte hållt distansen.