Det här med att vara arg

Mon 05 November 2012

Det här med att vara arg, det är en svår sak, svårare för vissa än för andra. Humble & bug bloggade om ilska, och har du inte läst det så gör det nu då det är i den texten jag tar avstamp ifrån.

Detta jag ska berätta nu är det inte så många som vet om, ilska och känslor är inte något man pratar om så mycket, vilket är lite sorgligt. Vi tar oss tillbaka till åren 2006-2007 och platsen är Linköping. Jag är student och inne på mitt nästsista år. Någonstans i mitt inre så hade detta fröet grott under en längre tid, då de konflikter jag och min sambo haft aldrig fått bli riktiga konflikter. Jag var livrädd att hamna i konflikt. Livrädd in i märgen. För att på något sätt hantera detta och inte bara låta detta vandra vidare till mina kommande barn så sökte jag hjälp. Jag fick komma till psykologprogrammets mottagning, där man i samtalsterapi får prata med en psykologstudent på sista året. Så jag gick och pratade med en och samma person under lite mer än ett halvår. 24 gånger satt vi och pratade, förstå vilken lyx det är. Att prata med en person som ställer motfrågor, som frågar om ens tankar bakom ens handlande. Lyxigt, och skrämmande.

Jag trodde länge under dessa sessioner att min rädsla för konflikter var för att jag inte kunde förutse andra hur andra människor skulle reagera i en konflikt. Någonstans i mig tänkte jag att bara jag kunde förutse alla reaktioner så kund ejag ta mig igenom konflikten likt en dator i ett parti schack, analytiskt och utan alltför mycket känslor. För kunde jag inte förutse deras reaktion var situationen helt ohållbar att försätta mig i. Eller...

En gång när jag var hos min samtalsterapeut för att prata så hade jag inget att prata om, inget alls. Så tystnaden blev kompakt. Terapeuten sa att det var min tid och ville jag inte prata så kunde vi sitta tysta. Och det gjorde vi. Men någonstans i mitt inre så fanns det något som ville fram, jag började prata om varför jag var sen till sessionen från första början. Min cykel hade haft punktering och jag hade lämnat in den till en cykelreparatör och hen hade satt i en för stor slang i däcket, till följd att däcket fick en bubbla och hjulet vobblade, en klåpare till cykelreparatör med andra ord. Min terapeut undrade varför jag tog upp just det just då. Fanns det något mer bakom frågade hen? Hen hade identifierat en potentiell konflikt, den mellan mig och cykelreparatören. Jag blev ombedd att beskriva när jag i tanken gick tillbaka till reparatören och klagade. - Jag tar väl och rullar iväg med min cykel, jag lyftar in den genom dörren och säger till repa... Där, just där, i berättandet av det som inte ens hade hänt, trodde jag att jag skulle dö. Inte bara dö sådär som man gör av skam som när man snubblar på trottoarkanter, utan av den djupaste ångest. Det kändes som att jag stog vid ett stup. Ett högt stup, i princip bottenlöst, och jag blev puttad, skuffad, sparkad ut för det. Så rädd för konflikter var jag. Det är då jag inser att det faktiskt inte är reparatörens reaktion jag är rädd för, utan min egen. Jag vet inte hur jag själv kommer att reagera i en konflikt, och detta skrämmer mig såpass att jag till varje pris undviker en konflikt.

Vi spolar fram några veckor, jag står och kokar potatis och ska lyfta på locket, i min hand har jag en virkad grytlapp. Locket har tappat själva handtaget och allt som kvar är en skruv att greppa. Ni hör själva vart åt det här slutar, jag bränner mig på fingrarna och tappar locket i golvet och skriker något i stil med: - Jävla lock! Arg på ett jävla lock... Hur patetisk får man bli egentligen. För mig vändes dock världen upp och ner, jag kunde bli arg, om än på ett litet lock, men jag kunde bli arg utan att världen kollapsade. För min världsbild sen jag hade varit sex år var att blev man arg så bröt man all kontakt och flyttade 30 mil bort. Det var min bild av mina föräldrars separation drygt 20 år tidigare. Haderaj..

Mitt råd till alla er, låt inte ert onda arv bli ett ont arv åt era barn. Gör något åt ert onda arv och kom ut starkare på andra sidan.

Så det här med att vara arg är svårt. Jag har sen den dagen kämpat för att våga säga till, men det är svårt, väldigt svårt ibland.

P.S. Som vissa av er vet så är jag inte ironisk, men det kommer jag avhandla i en framtida blogpost, men jag kan säga så mycket som att det har sitt ursprung i berättelsen ovan.

comments powered by Disqus