• Det här med latex

  Så hur gör man sig då en latexmask?

  En liten guide då (får se om jag kommer ihåg allt).

  Saker som behövs:

  • vaselin
  • gipsbindor
  • gips
  • latex (kan beställas från http://www.sminkochperukmakarn.com/ bl a)
  • bra lim (ej Mastix, fråga Smink och perukmakarn)
  • gladpack
  • sugrör (ev)
  • en medhjälpare
  • en handduk
  • cernitlera (annan lera funkar säkert)
  • lermodelleringsverktyg

  Steg för steg

  Steg 1 - negativ

  • raka dig
  • smeta in ansiktet med vaselin
  • lägg dig ner
  • klipp ut bitar av gladpacken och täck för ögon, ögonbryn etc (det gör ont när de fastnar i gipset annars)
  • täck hela ansiktet med gipsbindor, gärna två/tre lager, ska du göra en mask som har någon form av vettig näsa så se till att peta in i näsan med, och här kommer sugrören in i bilden;-). Se till att du får en ganska stor mask, det hjälper i steg 2.
  • när det torkat så lyft försiktigt bort masken och du har nu ett negativ

  Steg 2 - positiv

  • fyll ditt negativ med gips, försök att skaka ur alla luftbubblor som kan fastna i små vrår som vid näsan etc.
  • när det torkat så lyft bort negativet, det är inte säkert att det går i ett stycke

  Steg 3 - modellera

  • sätt på cernitlera och modellera på!
  • se till att sparar yta att limma fast masken på ansiket, detta då det inte är någon skumlatexmask vi gör, tänk även på hur masken ska delas, du kommer att behöva öppna mun etc.

  Steg 4 - negativ nr 2

  • blanda gips och gör ett nytt negativ utan på ditt positiv, se till att lämna en skarp kant mellan det nya negativet och ditt positiv, detta hjälper enormt mycket när du ska ta isär dem sen.
  • samma sak här med luftbubblor etc.
  • när det torkat så bänd isär dem, men försiktigt, eventuella håligheter kan lagas med gips

  Steg 5 - latex!

  • öppna nu latexflaskan och ta sen en redig lukt på flaskan och känn en ammonikspark i huvudet.
  • nu är det bara att hälla latex i negativet, häll i slatt, och se till att det täcker hela insidan, häll ut överflödet och låt det torka. Hur du låter masken torka påverkar vart du får tjocka delar (vill man ofta inte ha)
  • återupprepa tills du har en två-tre lager (har jag för mig)
  • lyft ur och klipp loss de delar du vill ha, glöm inte att spara limyta så klipp hellre för lite än för mycket.

• Några rader om Dalarna

  (Den här texten har jag inte skrivit själv utan kommer från en insomnad och försvunnen blogg som hette "några rader", hoppas det är okej med den okände författaren att jag återpublicerar den här)

  Shit, jag är från Dalarna kan jag tänka ibland. Hur hanterar man det? Vad säger jag till mina barn?

  Det kan komma fram någon på gatan och säga ”MÄNN ÄNNTÄ OOLLÄ NOODÄLL”. Vad som händer inombords då är lite oklart. Det är som på film när nån ska dö och livet passerar som solblekta polaroider framför ögonen. Jag rycks tillbaka till jordelivet av en barnhand som drar mig i jackan ’Pappa, vem var det där, vad sa han?’. ’Jag vet inte, någon som pappa kände förr’.

  Vi åker såklart upp till Dalarna ibland. Någonstans inom mig bor ändå en stolthet, och min fru skryter (ja, skryter) ibland med att jag minsann är från Da-lar-na. Och när hon gör det försöker jag hämma de plötsliga spasmerna i min kropp, mina ben som ställer sig lite bredare och min tunga som liksom spontant gör en snusrörelse under överläppen trots att jag aldrig snusat, samtidigt som jag gör en lätt knyck med huvudet som hälsning. Har ingen aning om varför kroppen reagerar så.

  Ett dilemma är dock att Dalarna ofta klumpas ihop till någon slags bekväm sammanfattning av ’det där med knätofts och moraklockor längs riksväg 70 på väg till ski lodge i Lindvallen’. Ett dilemma som Dalarna delar med Afrika.

  Alla från Dalarna är alltså inte likadana. Vi kommer från olika byar av skild karaktär med egna språk. Helt olika gågator och hembränningsteknologier. Det som dock förenar är att i Dalarna bor det två sorters människor. De som bor kvar och de som flyttar.

  Bor man kvar efter myndighetsålder så genomgår man en slags lokal rite of passage längs älvkanten – sedan blir man hänvisad ett rött pre-fab hus i centralorten av kommunfullmäktige där man tar sig en hårt sminkad fru och skaffar fem barn med varierande förmågor.

  Lyckas man ta sig därifrån efter gymnasiet blir man av med alla klubbemblem vid länsgränsen (torshammare, skinnväst, fiol). Man kan naturligtvis återvända med turistvisum.

  Många lyckas dock smuggla med sig parafernalia förbi gränsvakterna och lägger det i små lådor i sina källarförråd märkta med ’barndomsgrejor’. Sen en dag tar man upp den där lådan och får för sig att nu ska barnen få se. ’Dom här hade pappa när han bodde i Dalarna’. ’Var ligger det?’.

  ’På vägen till ski lodge i Lindvallen’.

  Och ibland öppnar jag själv den där lådan med minnen och kastas tillbaka i såväl tid som rum, och nu ska jag sätta mig på Dalatåget jag åkt så många gånger förr. Jag ska åka hem och hälsa på en sjuk far, räkna med sprängda lådor.

• Livet är inget jävla Tetris, get over it!

  Det finns de som dissar pusselmetaforen för livet och istället drar en paralell till Tetris. Då ska jag berätta att livet inte är något jävla Tetris, visst att det kommer nya bitar hela tiden som man måste passa in i den befintliga spelplanen, men (viktigt men här)! I verkliga livet så kan man pausa, gå tillbaka på spelplanen och flytta runt saker som man vill ha dem. Du måste inte ha saker som trillar ner hela tiden utan kan ganska enkelt justera nedfallandet. Oplanerade saker kommer alltid att komma, men du kan förbereda dig såväl fysiskt som mentalt på det.

  Så snälla, inga fler Tetrismetaforer tack, för metaforer är just bara metaforer. Säg att livet är det det är, inget mer, inget mindre.

  Och allvarligt, vem fan vill ha ett helt perfekt liv (perfekt Tetris-bräde), hur skoj vore det egentligen?

• Up and atom!

  Uppbrott är svårt, det handlar om att bryta upp och dela ett liv i två. Det är riktigt, riktigt svårt. Det är klart att de kommande månaderna kommer bli jobbiga, riktigt jobbiga periodvis. Men jag ser bara positivt på hela situationen, annars hade vi knappast tagit detta beslut. Jag ser två föräldrar som kommer ha mer tid och ork för att ta hand om de små och som har mer tid för sig själva. Själv kommer jag ganska drastiskt att justera balansen mellan måste- och vill-listorna. Vill-listan har nu varit åsidosatt så länge så den får snart inte plats på papperet och jag hoppas att jag hittar energi och glädje när jag börjar beta av den. Det jag kommer börja med först? Bygga lastcykel förstås! Men för att göra det behövs det rensas i garaget, byggas arbetsbänkar, köpas verktyg osv.

  Men som en fiktiv superhjälte sa! - Up and atom!

• Det här med uppbrott

  Det här med att vara arg är svårt för mig, men den senaste tidens händelser i mitt liv har visat mig att jag kan vara arg, och jag är inte rädd för det längre. Ilska kan vara något bra som driver en framåt mot ett mål, men det kan även sätta upp hinder då man tar beslut man ej annars skulle tagit, att agera i stunden på ilskan är sällan bra. Väl använd och reflekterad över så kan ilska användas för att guida en rätt, precis som gråt och sorg. Det är de ultimata markörerna för ens sinne, de kan guida dig rätt i valet och kvalet men även stjälpa dig. Under de senaste veckorna har jag både blivit hjälpt och stjälpt av alla känslor.

  Någon så-där-mellanstadie-bästa-kompis har jag aldrig haft. Jag har haft bra vänner genom nästan hela livet, vissa har följt mig längre och vissa kortare men ändå är det ganska få som kommit mig nära inpå. Nästan hela mitt liv har jag varit beredd på uppbrott, uppbrott från min far och bror när mina föräldrar separerade och särade på oss två bröder. Än mer uppbrott när vi flyttade 30 mil bort.

  Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, men även lika lätt att helt släppa taget om dem. Jag har nu vid 33 års ålder hunnit byta stad sex gånger, detta har både skapat och krävt ett visst state-of-mind för att kunna knyta nya vänskapsband men även bryta gamla. Jag har aldrig lärt känna människor djupt och ej heller så djupt som jag kanske velat. För att göra uppbrottet så minimalt kännbart för mig som möjligt så har jag hela tiden hållit en tydlig distans, för uppbrottet kommer alltid, var så säker kära Peppe.

  Att leva så här har tagit ut sin rätt, jag har aldrig haft en riktigt nära vän och det tar nu ut sin rätt. Jag bor i en stad utan egna vänner utöver de jag har lärt känna via jobbet. Min mor, far och bröder befinner sig på minst 20 mils avstånd åt olika håll. Jag befinner mig nu mitt i ett uppbrott, det största någonsin och marken under mig skälver och den här gången har jag inte hållt distansen.

• Framtiden för lokalmedia

  Genom en händelse så fann jag mig själv och min kollega David Paulsson i en liten Nissan Micra på väg hem från SSWC 2011. Micran var Anna Lindbergs och vi fick lifta med henne uppåt i landet och denna blogpost tar avstamp från en del av det samtal vi hade under den sex timmar långa bilresan, och från en blogpost av Lars Alkner.

  Lokalpress i mina ögon är dålig journalistik, bilder på barn som äter glass och ordvitsar på sportsidorna. Tyvärr så bekräftas denna bild titt som tätt och i samma stund så sjunker mitt förtroende för lokalpressen. Ordvitsar florerar inte längre bara på sportsidorna utan även en så allvarlig sak som euro-krisen skämtas bort. Lokala frågor ignoreras och förs istället på insändarplats av självutvalda pappersriddare. Detta är en utveckling som jag tycker är tragisk och hoppas vi kan göra något åt.

  Anledningen till att jag gillar tidningsformatet (nu säger jag inte att den behöver vara i papper) är att det ger ett dagsutsnitt av aktuella händelser och hindrar en från den klickfrenesi som t ex Aftonbladet inbjuder till, där man aldrig riktigt vet om det man klickar på är aktuellt eller ej. En annan fördel en tidning ger är ett redaktörskap, redaktören fungerar som ett filter och är en garant för att leverera relevanta nyheter av bra höjd.

  Hur ser jag då en lokalpress i framtiden? Jag ser lokalpressen som en naturlig knutpunkt för ett samhälle och ett måste om vi ska kunna ha en demokratisk debatt om hur vårt samhälle ska utvecklas. Representativ demokrati innebär inte att man bara går och röstar vart fjärde år utan kräver ett aktivt och kontinuerligt granskande av makten. Jag vill se politiska kommentatorer på lokalredaktionerna som har förmågan att se igenom de floskler politiker ofta använder och faktiskt analysera vad som sägs och ställa kritiska följdfrågor.

  Finns det områden som lokalpressen inte kan konkurrera om? Ja, är det allmänna nyheter som TT-nyheter så kommer lokaltidningen aldrig vinna. Är det viktiga nyheter så kommer man att höra eller läsa om dem på annat sätt. Alla nyheter som en fysisk tidning kommer att publicera kommer att vara gårdagens nyheter, inte dagens nyheter. Så vill man ha aktuella nyheter så kommer inte lokaltidningens webplats vara den primära nyhetskällan.

  Vilka målgrupper ska en lokaltidning satsa på? Som skräckexempel måste jag ta VLT:s val för några år sedan, man kapade Ung-bilagan och ersatte med en sida varannan helg och istället satsade på en generisk bilaga vid namn Latte med målgrupp kvinnor 55+. Vill man profitera på den målgruppen man har så är det ett utmärkt val, vill man skaffa sig nya målgrupper så är det ett uselt val. Den nuvarande målgruppen som kanske bara läser en tidning kommer att dö ut, och att satsa på en sån målgrupp innebär att ens egen verksamhet också kommer att dö ut. Ungdomar och yngre människor än 55 konsumerar inte bara ett nyhetsmedium och vill lokaltidningen vara en del i den konsumtionen så måste den hitta en nisch.

  Så hur går vi vidare? Ingen aning faktiskt. Kanske göra en SWOT-analys, och då menar jag en riktig analys, inte de där halvdana som görs på varje konferens. Ta reda på vilka av ens styrkor som finns för att möta de hot som finns, vilka av svagheterna hotar vår verksamhet osv. Kanske bjuda in sina läsare och se vad de vill se av sina läsare, och försöka få fram vad de faktiskt behöver, inte vad de vill ha.

• Det här med att växa upp i Leksand

  Är glad att Uppdrag Granskning tar och reder ut Leksands Kommuns och Leksands IFs incestuösa förhållande. Visst att hockeylaget varit viktigt, men någon måtta får det vara. Det värsta jag kommer ihåg från min uppväxt är nog när kommunen fick för sig att sälja fritidsgården Kajen (den enda fritidsgården i Leksand då) och när vi frågade vad vi som inte spelade hockey skulle gör den sommaren så var svaret: - Vi kan låsa upp ett klassrum åt er. Tack så jävla mycket...

  Ironin i det hela är att Leksands kommun något år senare ansökte om att få P3s ungdomspris, de fick det inte..

  Spelade man inte hockey i Leksand så var man inte så mycket värd, så var det då, antar att det är likadant i dag.

Page 1 / 2 »